Browsed by
Category: Amning

Slutar amma

Slutar amma

De flesta vet kanske inte att jag har ammat tills i förrgår. Isabella är ju strax över 20 månader nu, och jag har på senaste tid känt att det mest varit jobbigt och begränsande att fortfarande amma. Jag har verkligen tyckt om det, amningen, och Samuel ammade jag ju också “länge”; tills han var ca 16-17 månader gammal. Men han slutade nästan av sig själv, när jag var gravid igen, det var odramatiskt och inte jobbigt. Jag trodde (och hoppades) faktiskt att amningen även denna gång skulle ta slut nästan av sig själv. Strax innan jul hade det nämligen blivit mindre och mindre amning, Isabella frågade inte efter tutte lika mycket och det gick att natta henne utan amning på kvällen. Under några veckor kunde vi t.o.m köra “nattning varannan kväll” då Richard kunde natta båda barnen utan större protester. Men så någon vecka eller två innan jag blev julledig så blev det tvärt om. Plötsligt fick Richard absolut inte natta Isabella, hon började skrika och gråta så mycket att hon snorade sig så snorig att hon kräktes upp hela kvällsmaten… Uh. Så då återgick vi till att jag nattade henne. Och plötsligt ville hon amma mer, ville somna till amning, ammade mycket mer på natten, ville helst inte släppa taget överhuvudtaget osv. Även nattning i vagn mitt på dagen blev lite problematiskt (fast sen har det återgått till det normala igen). Så nu efter cirka en månad av detta, med extra mycket nattamning och helst amning till sömns, kände jag att det var dags att ändra på det. Första dagen som jag var tillbaka på jobbet så var Isabella väldigt “mammig” och gnällig när hon var med Richard. Men sedan för varje dag som gick så blev allt mer och mer som vanligt och hon vande sig vid att mamma inte var hemma.

Så i fredags ammade jag när jag kom hem efter jobbet, och det var faktiskt den första riktigt mysiga amningen på länge. Isabella var så jäkla söt, låg och småpratade, log, busade och var allmänt jättesöt – samtidigt som vi ammade. Och då tänkte jag plötsligt att det är bäst att sluta med ett sånt fint minne. Så sedan blev det nattning utan amning. Hon blev ledsen och ropade “tutteeeee” men hon lugnade sig ganska fort, hon är ändå van att somna utan. Men däremot på natten, så har jag aldrig låtit bli att amma utan snarare snabbt som attan erbjudit bröstet för att det har alltid resulterat i tyst bebis och lugn och ro (förutom obekväma sovställningar för mig). Jag vet att det finns de som får bebisar som sover hela nätterna direkt, och att “man inte ska låta barnet somna till amning” osv osv (bullshit tycker jag) men jag har bara gjort det som varit naturligt för oss. Att alltid låta ungarna tanka den närhet de behövt på smidigaste, mysigaste sätt. Men natten till lördagen så vaknade hon 3-4 gånger och ropade efter tutte, men fick istället pussar och kramar och gos. Det var jobbigt, i alla fall för mig, men hon somnade om ganska fort trots allt, det var inte SÅ farligt som det kanske hade kunnat vara. Det var inte en timma av skrik utan kanske några minuter klagosång och gråt. Skitjobbigt för mammahjärtat. Men hur mycket “nära föräldraskap” (attachment parenting) jag än försöker utöva så har jag ju mina egna gränser. Som tur är gick det mycket bättre redan natt 2. Hon vaknade 2-3 ggr men ropade aldrig “tutte” utan verkade mest drömma och vara orolig och behövde få kramar. Bland annat upprepade hon “där under! där under!” typ tusen gånger, men jag vet inte om hon menade att tuttarna fanns nånstans där under tröjan, eller om det var något helt orelaterat, haha.

Men ja. Även jag har en gräns, nu behöver jag få min kropp tillbaka. Isabella har börjat bli så himla medveten och pratar otroligt mycket, jag känner att det är dags innan det blir ännu svårare att sluta. Så nu har jag inte ammat sedan i fredags. Det spänner och gör ont och jag hoppas verkligen att jag undviker mjölkstockning. Jag fick s.k “handmjölka” lite både igår och tidigare idag, för det har blivit hårda knölar och lite rodnande områden.. aj aj aj. Men jag masserade bort en del i varmt vatten och så hoppas jag att det lägger sig och går tillbaka snart. Jag trodde för övrigt inte att det skulle bli såhär, jag har ju inte ammat dagtid mellan ca 07:00 och 17:00 på många månader – trodde inte att mjölkproduktionen var så hög nu som den ändå verkar vara. Men kroppen är fantastiskt smart, den ställer ju in sig på de tider som barnet ammar och producerar därefter. Coolt.

Oj oj, vad långt inlägg det här blev om en så liten sak. Men det är faktiskt en aning ledsamt också. Sorgligt, eller vad man ska säga. Nu blir det ingen mer amning, kanske någonsin. Det är nog svårt att förstå om man inte själv ammat ett barn. Men man får en så stark fysiskt koppling, eller jag har fått det med mina barn iaf. Det är ju många saker i kroppen som fungerar smart, men det är verkligen så häftigt att det känns så väldigt tydligt och sticker/kittlar till ordentligt i brösten när utdrivningsreflexen drar igång, bara jag HÖR Isabella vara ledsen eller skrika t.ex. Richard verkar vara mycket mer “immun” mot barnskrik, men i mig kan det nästan göra fysiskt ont, så jag undviker det så mycket jag kan!

Men nåja. Nu ska jag inte vara alltför sentimental. Amningen har varit fin. Men nu är det dags att sluta. Det är ju fantastiskt roligt att Isabella blir äldre, och nu kan vi ju faktiskt mysa på andra sätt genom att pussas och kramas och gosa :) Såhär tjusig har jag i alla fall varit nattetid när jag sovit i polotröja de senaste två nätterna!