Filed under: Min första graviditet

59.9

Amningen, att bära bebis och att glömma att själv äta ibland har gjort att min viktnedgång efter förlossningen verkligen skött sig själv. Jag väger nu 2,5 kg mindre än när jag blev gravid, och det är mindre än jag vägt på väldigt länge.

Så jag är smal, men inte vältränad. Magen är ganska platt men lite mer bula eller i alla fall mer mjuk är den. Fast det borde gå att träna upp magmusklerna såklart. Ja, hela kroppen skulle må väldigt bra av riktig träning! Även om jag bär mycket har jag otroligt dålig hållning, och jag bär också ofta med höften eller magen utskjuten och axlarna ihopsjunkna, inte optimalt alls. Får se om jag kan komma igång med träning efter att flytten är klar och vi kommit tillrätta lite hemma.

Det finns säkert många tjejer som förbannar sina gravidkilon och kanske tycker att det är orättvist att jag gått ner mina utan ansträngning. Men vi är alla olika och jag har massa andra svagheter (t.ex usel kvalitet på mina tänder, dålig syn, torr hy osv). Jag är i alla fall tacksam för hur kroppen har återhämtat sig och hoppas på att kunna träna upp styrka mer i vår och sommar :)

mage

(null)

3 Comments February 20, 2015

Under startvikt

God dag!

Jisses, jag är numera alltid vråååålhungrig när jag vaknar. Amningen tar energi! Och idag stod vågen på 62 kg, alltså ett halvt kilo mindre än när jag blev gravid. Jag är glad och tacksam för att inte ha behövt kämpa för att bli av med mina 13 gravidkilo. Det är ju verkligen så olika det där, och till stor del säkert genetiskt. För vissa tar det lång tid och en del behöver inte göra något alls. En tjej i min mammagrupp hade tappat alla mammakilon EN VECKA efter förlossningen. En annan tjej i mammagruppen har 17 kg kvar. Jag känner mig OK i kroppen på det stora hela men är svag och har lite ryggont. Borde verkligen träna och jobba upp musklerna!

141119-001

Leave a Comment November 19, 2014

Rapport: Efterkontroll efter förlossningen

Idag har jag (och Samuel) varit hos barnmorskan för min efterkontroll. Man kollar blodtrycket, väger sig, pratar om hur man upplevde graviditeten och förlossningen, diskuterar preventivmedel och gör en gynundersökning. Allt såg perfekt ut! Det var så skönt att höra eftersom att jag varit lite orolig sedan jag kände den där “tyngdkänslan” i de nedre regionerna efter att jag promenerat långt. Men nej då, ingen risk för “framfall”. Allt såg bra ut och hade läkt så fint. Jag har en toppenkropp :) Är mycket tacksam!!

Självklart ska jag göra knipövningar men det är liksom aldrig för sent att göra det, det är något man måste göra resten av livet. Sen tycker även min barnmorska personligen att som kvinna kan man gott undvika att göra kraftiga hopp i största möjliga mån, i allmänhet alltså, att det kanske finns andra träningssätt. Att t.ex hoppa studsmatta kanske inte är något man måste sysselsätta sig med längre. Fast det var hennes personliga åsikt och hon sa att min kropp har läkt fint och att jag kan göra alla sorters träning jag själv känner känns bra – om det så är att springa eller hoppa – det viktigaste är att lyssna på kroppen. Barnmorskan kände även på min mage och konstaterade att magmusklerna läkt ihop fint. Så situps får jag också göra igen, yey :)

140911-004

Leave a Comment September 15, 2014

Min förlossningsberättelse – Första barnet

Edit: Jag la även till bild på värkarna från värkappen nedan! :)

Okej, bättre sent än aldrig. Jag hade ju tänkt skriva denna förlossningsberättelse bara några dagar efter men.. dagar och veckor har bara försvunnit i ett nafs. Förhoppningsvis har jag kvar detaljerna i minnet fortfarande. Det var ju en ganska speciell upplevelse :)

Så, det började med att jag på torsdagskvällen den 17 juli ungefär klockan 21 kände att det som tidigare bara varit sammandragningar som jag knappt märkt över huvud taget, nu kändes lite, lite grann. Det var absolut inget som gjorde ont eller var obehagligt, det bara kändes i kroppen som om någonting eventuellt var på gång. Men jag ville inte heller hoppas på för mycket, det finns ju de som har förvärkar i veckor innan förlossningen, så jag tog det lugnt och vi gick och la oss som vanligt ungefär vid midnatt.

02:45 vaknade jag och tänkte “hmm, jo, det här är nog en värk”. Det gjorde inte ont, men det kändes som mensvärk och att livmodern spände sig ordentligt. Jag somnade om, och sedan vaknade jag till några gånger under natten, gick upp och kissade etc typ kl halv fyra, fyra, halv fem, fem.. Då kändes det som tydliga värkar men det gjorde inte direkt ont. Sedan klockan 06:00 steg jag upp och kände att ja, jo, nu kommer det ju faktiskt värkar rätt så ofta. De gjorde fortfarande inte så ont men jag var nu säker på att det var förlossning på gång. Jag blev plötsligt lite illamående och fick kräkas på toaletten. Så jag förstod helt klart att det skulle bli barn idag! Värkarna kändes inte riktigt regelbundna tyckte jag, men 06:23 satte jag igång min värkapp på iPhonen och började klocka. Det visade sig att de faktiskt var rätt regelbundna, de kom redan ungefär var tredje minut. Ibland var det bara två minuter emellan. Men de var ganska korta och varade ca 30-35 sekunder.

140718-001
Här ligger jag, glad i en värkpaus, i soffan i stugan med iphonen med värkappen i handen. Jag tror att klockan är 07:15.

140718-002
Här pågår en tidig värk och jag är fullt koncentrerad.. :)

Riktlinjerna för att åka in till förlossningen är ju att man ska ha värkar som är ca 1 minut långa med ca 3-4 minuters mellanrum (eller ca tre värkar på 10 minuter). Så jag låg i vår soffa i sommarstugan och räknade värkar, Richard gjorde smörgåsar och funderade på om han skulle hinna måla något på huset innan det var dags att åka in :) Värkarna började öka i intensitet, det började göra lite mer ont, och ca 08:20 ringde jag förlossningen i Malmö för att kolla om de hade plats för mig. Jodå, de sa att det var ganska fullt men än så länge inga problem att få plats. Jag sa själv att jag nog hade en del värkarbete kvar att göra hemma eftersom att värkarna var för korta och att jag fortfarande klarade av att andas mig igenom smärtan. Barnmorskan tyckte att det lät bra och sa “ja, vänta gärna tills att värkarna är lite över en minut långa innan du åker in, du är ju ändå förstföderska”.  

Efter att jag pratat med förlossningen gick det dock ganska snabbt från att inte göra så ont till att vara ganska smärtsamma värkar. Jag låg i soffan och andades och var sjukt koncentrerad. Då och då sprang jag till toaletten och när de täta värkarna kom fick jag hålla mig hårt i handfatet för att klara av dem. Jag hade ett väldigt graciöst moment då jag gick in på toaletten för att både göra nummer 1 och 2, och samtidigt som jag sitter på toaletten känner att jag verkligen måste kräkas, så jag lutar mig framåt åt vänster och kräks rätt in i vår duschkabin. Hahaha! Sedan spenderar jag en bra stund i badrummet och försöker torka/spola bort kräks samtidigt som det kommer täta värkar. Det var jobbigt! Jag ville liksom inte att Richard skulle behöva komma in och se allt kräk, haha.

140718-013
Här är mina värkar som jag registrerade i värkappen! Kanske missade jag att klocka någon värk när jag var i badrummet, men i princip har jag fått med alla värkar från klockan 06:23 till och med 10:19, sedan var vi i bilen på väg till förlossningen! Lite kul att ha kvar och kunna jämföra med nästa förlossning.

Runt klockan 10 gick jag in på toaletten igen och det kändes då som att jag behövde gå på toaletten och göra “nummer 2” igen – och plötsligt inser jag att nej, jag är inte bajsnödig, det är bara ett riktigt tryck nedåt och jag fattade att shit, det är nog inte långt från att bebisen vill ut nu! Jag fick lite lätt panik, att föda barn i toaletten i sommarstugan var inte riktigt så jag tänkt mig min första förlossning! Jag ringde förlossningen igen (ca 10:20, två timmar efter att jag ringde första gången), samtidigt som Richard började göra smörgåsar att ta med till oss. Barnmorskan sa att det lät som att det verkligen var dags att köra in till förlossningen nu, och jag kände mest att ja jävlar, nu måste jag typ knipa och hålla igen. Jag la på och sa till Richard “eh du hinner nog inte göra det där, vi måste åka NU!”. Richard packade ihop alla väskor och hämtade bilen från parkeringen och körde fram till stugan. Nånstans ungefär då gick jag in på toaletten igen, det kom först lite slem (slemproppen) och sedan vatten. Jisses, vattnet gick alltså på toaletten i vår sommarstuga och det bara sipprade och sipprade rakt ner på golvet. Jag försökte torka och samtidigt fick jag ju väldigt täta värkar, så det var jävligt kämpigt att ömsom hålla sig i handfatet för att ta en värk, ömsom slänga massa papper i en hög på det blöta golvet.

Richard packade ut allt i bilen och på något sätt lyckades jag ta mig ut i bilen, sittandes på en handduk, i framsätet. Richard hade gett mig en blöt handduk som jag höll för pannan, åh, guud vad det var skönt. Det var den bästa smärtlindringen just då! Jag svettades och var varm och högröd i ansiktet, baddade mig med handduken och försökte liksom hålla emot medan Richard körde så snabbt som möjligt in till förlossningen. Vi ställde bilen rakt utanför på uppfarten och rusade in. Det dröjde någon minut innan de förstod att det var bråttom. Jag svettades och tog flämtande emot en värk i väntrummet. Sedan fick vi ett rum och blev inskrivna ganska exakt klockan 11:00.

Väl inne på rummet kom en barnmorska och en undersköterska och sa att de skulle kolla hur långt gången jag var. Jag minns att jag sa “hoppas att jag inte kommer in för tidigt!”. Haha, jag trodde nog nästan att de ändå skulle säga “nä du är bara öppen 3 centimeter, du kan nog åka hem igen”. Fast nånstans i bakhuvudet så visste jag att jag inte skulle behöva åka hem i detta skicket. Men det kom som en total chock för både mig och Richard när barnmorskan sa “du är fullvidgad, 10 centimeter”. Och att om jag kände ett tryck nedåt så kunde jag få börja krysta snart. Herrejävlar. Richard sa att han var så stolt över mig och jag kände mig faktiskt ganska grym där och då! Men det var en väldig lättnad att ha fått komma in, att jag inte skulle behöva föda barn varken på toaletten i stugan eller i bilen.

Jag var dock lite stressad över bilen, Richard måste ju flytta bilen, men han kan ju inte lämna mig för tänk om ungen kommer ut NU när som helst!? Men efter några minuter sa barnmorskan att det nog ändå skulle ta lite tid, så Richard skulle hinna flytta bilen. Så han stack iväg och hann tillbaka (phew!).

Jag minns att jag sa typ “kan jag få lite lustgas nu eller?”, haha, och det fick jag. Undersköterskan sa att det ju var försent för Epidural, och det fattade jag också, men det kände jag inte att jag hade behövt ändå. Jag var ju fullvidgad, hade gjort allt värkarbete hemma själv utan någon smärtlindring. Nu ville jag bara ha lustgas den sista stunden! Bebisen fick en elektrod på huvudet och allt var bra (tror jag, jag var lite luddig i huvudet vid det här laget), förutom att det verkade som att bebisen hade bajsat i fostervattnet för det var lite grönfärgat. Det hade jag inte tänkt på själv när vattnet gick i stugan men det kan tydligen indikera att bebisen är stressad. Ja, sen låg jag där och tog lite fler värkar, Richard baddade mig på pannan med en handduk (sååååå jävla skönt) och barnmorskan och undersköterskan stannade hos mig. De fick ett larm och jag hörde hur barnmorskan sa att det får någon annan ta – och jag fattade att det blir barn här väldigt snart.

Själva krystskedet var lite svårt tyckte jag, först hade jag ju andats ut hela tiden genom värkarna och nu plötsligt skulle jag andas in, sedan hålla andan, dra ner hakan mot bröstet och trycka, utan att andas ut. Skitsvårt faktiskt. Och ja, här gjorde det ju jävligt ont. Det var en brännande/svidande känsla i underlivet och barnmorskan sa att hon kunde se huvudet. Allt var lite luddigt i mitt huvud här men jag försökte göra som barnmorskan sa och mellan värkarna drog jag in ordentligt med lustgas. Jag bad barnmorskan att hålla en varm kompress mot underlivet för att undvika bristningar och jag minns att jag vid ett tillfälle bad dem byta till en ny varm kompress för att den gamla svalnat. Man tappade verkligen greppet om tid, men jag tror att själva krystskedet bara varade ca 15-20 minuter, jag är inte säker, men plötsligt var bebisen ute! Klockan var då 11:42. Fyrtiotvå minuter efter att vi blev inskrivna var han ute! Helt sjukt.

Och ja, vi visste ju inte vad det var för kön, men jag hörde barnmorskan säga till Richard “du har sett vad det är va?” och jag bara “vad är det?!” och Richard sa “det är en liten pojke!”. Efter att han torkats av lite grann (vilket jag bett om i mitt förlossningsbrev) så fick jag upp honom på bröstet. Ofattbart! Vilken märklig, otrolig känsla att få upp sin nyfödda, pyttelilla bebis på bröstet. De första minuterna där var lite luddiga :) Barnmorskorna fick ge mig någon medicin för att det tydligen sprutade ut lite mer blod än vad det ska, själv märkte jag ju inte detta men Richard sa att det kom rätt mycket blod. Hehe, jag är glad att jag själv slapp se hur det såg ut mellan mina ben faktiskt. Sedan fick barnmorskan och undersköterskan trycka på magen och jag fick krysta så att livmodern och blod och slem etc skulle komma ut, usch fyfan det gjorde så ont när de tryckte! Efter en stund sydde de också mig, och det var inte heller skönt. Jag var orolig för att ha spruckit mycket eftersom att hela förlossningen gick så fort, men det var bara “normala bristningar” (vet inte vilken “grad” de räknades som). Barnmorskan sa att hon skulle sätta 4 stygn, två yttre och två inre. Hon sa något om att hon kunde sätta nåt till för att det skulle läka snabbare, jag minns inte riktigt mer än att jag sa nånting typ “ja ok det låter bra”. Sedan i efterhand läste jag i min journal att hon hade satt 6 totalt, tre yttre och tre inre, men ja, det var i alla fall normala bristningar och inget allvarligt.

Tiden från att vi kom in till att Samuel var ute och tiden strax efter gick väldigt fort och jag minns inte riktigt vad jag sa eller vad sköterskorna sa. Richard har nog ett tydligare minne av själva förlossningsögonblicket. Men samtidigt var jag väldigt medvetande hela tiden tyckte jag, väldigt.. ja, det kändes overkligt verkligt. När Samuel var ute kände jag mig rätt så lugn och bara “jaha, nu var det klart?!”. Vi stannade ca 4 timmar totalt i rummet innan vi fick åka till patienthotellet i Lund. De tre timmarna efter att han kommit ut gick också fort, Samuel vägdes och mättes, jag fick duscha och kissa, och efter ett tag fick vi den klassiska brickan med flagga och goda smörgåsar!

140718-003
Den allra första bilden på Samuel! Richard dokumenterar när han vägs; 3075 gram. Hår på huvudet har han också :) Och han håller i sig ordentligt i kanten på vågen. Här är han bara en halvtimma gammal tror jag.

140718-004
Här undersöks han av sköterskan och är inte alls så glad :) Alldeles skrynklig och pytteliten!!

140718-005
Här ammar jag för första gången, vilken känsla! Ett litet, litet huvud med vit mössa ligger vid mitt bröst.

140718-006
Lycka :) 

140718-007
Vår lilla fina son med sin söta lilla näsa!

140718-008
Den klassiska brickan med svensk flagga, goda smörgåsar, varm choklad och juice!

140718-009
Sjukt gott var det att äta efter förlossningen!

140718-010
Stolt nybliven pappa!

140718-011
Lilla sötgrisen i Richards famn.

140718-012
Stolt nybliven mamma! Samuel har ätit färdigt för stunden, ligger och tittar på oss och ser hemlig ut.

Ja, sedan åkte vi alltså till patienthotellet i Lund, och sedan dess har ni ju fått följa vårt nya liv med bebis :) Det tog tid att skriva detta inlägg, nästan omöjligt att få två timmar i sträck i lugn och ro framför datorn. Men nu har Samuel snällt sovit i mjukliften och jag har äntligen, ÄNTLIGEN, fått skriva min förlossningsberättelse och fått dela med mig av några fina bilder från de första timmarna i Samuels liv. Så skönt. Puh!

För att summera: Jag hade en helt fantastisk förlossning. Provocerande bra för många säkert.. Att inte behöva nästan någon smärtlindring, komma in fullvidgad och ja, att helt enkelt få uppleva en 42-minuters förlossning utan komplikationer. Men alla är olika och jag är väldigt glad för hur allt gick för mig. Framför allt är jag glad att vi hann in till förlossningen, som förstföderska tror man ju verkligen inte att det kan gå så snabbt. Det hade varit traumatiskt om vår bebis velat komma ut när vi var ensamma i stugan eller till och med i bilen!

Efter förlossningen har allt också varit väldigt bra. Jag har inte haft ont i underlivet nästan alls, det läkte fint, stygnen trillade av och jag har kunnat röra mig utan problem nästan direkt. Avslaget blev mindre redan efter 1-2 veckor och nästan helt borta efter 5. Det enda som jag känner av ibland är en tyngdkänsla i underlivet om jag går längre sträckor, lite som om “något ska ramla ur”. Jag är livrädd för att få så kallat framfall, men jag pratade med min barnmorska om detta och hon förbannade mig för att jag inte knipit efter förlossningen. Så nu gör jag det, och får helt enkelt träna upp bäckenbotten ordentligt.

Det var min första förlossning det. Visst gjorde det jävligt ont, särskilt när huvudet skulle komma ut, men det var inte alls så jobbigt som jag trodde att en förlossning skulle vara. Jag hade ju förväntat mig 30 timmars kämpande. Men jag hade tur och det är jag tacksam för. Jag ser redan fram emot att skaffa fler barn :)

Nu ska jag göra en kopp kaffe och njuta av faktumet att jag lyckas skriva hela min förlossningsberättelse. Yey! Sedan vaknar nog Samuel och vill ha mat igen :)

2 Comments September 1, 2014

Viktnedgång efter förlossningen

Vid den sista vägningen jag gjorde några dagar innan förlossningen vägde jag 75,5 (ev. nästan 76, våra två vågar visade lite olika). Från startvikt på 62,5 var det alltså ca 13 kg upp. Efter förlossningen var jag såklart nyfiken på hur mycket som försvunnit i samband med Skorpans ankomst! Det dröjde några dagar innan jag kom på att väga mig, men i fredags, en vecka efter förlossningen vägde jag 68,5. Idag 68,1. Så det är alltså cirka 7 kg som försvann direkt. Resterande 6 kg tror jag att jag kommer tappa utan större problem faktiskt. Det känns iaf så just nu.

Däremot har jag nog snarare en utmaning framför mig när det gäller att bygga upp styrka och muskler. Behöver det för ryggen! Jag var ju klen innan jag blev gravid, och vet att jag skulle behöva stärka upp kroppen ordentligt. Nu ska jag orka lyfta och bära bära bebis som bara blir tyngre och tyngre för var dag upp för många trappor. Men har alltid haft svårt att motivera mig till styrketräning på gym etc, gah. Får se hur det ska gå nu i höst men jag planerar att köpa ett gymkort för gruppträning på Kockum Fritid. Tror de har “mamma & baby”-gympa två gånger i veckan dagtid och sen vill jag gärna få in nåt Body Pump/Body Combat/Sh’Bam-pass kvällstid i veckorna.

Livmodern verkar också ha dragit ihop sig väldigt bra, för magen har krympt snabbt. Den är såklart lite mjuk och degig :) Men inte så stor längre! Det är definitivt skillnad idag jämfört med dagen efter förlossningen i alla fall.

140729-004

 

Leave a Comment July 30, 2014

Pigg ;)

God förmiddag!
Livet som förälder börjar direkt – jag har fått 1,5 h sömn i natt, mellan ca 03:15 och 04:45. Gött, kommer vara pigg idag, hehe. Men lyckades med ett litet amningspass på egen hand tidigt och det gav mig sedan möjlighet att ta en snabbdusch, borsta håret, böja ögonfransarna (!) och helt enkelt chilla lite. Yey! Man får vara glad för det lilla :)

Richard kom hit strax efter kl 08 och sen har vi gjort en läkarundersökning. Allt ser bra ut med med vår lilla skrutt men han är lång och lite smal. Så utöver amningen kommer han nog få lite extra näring idag av barnmorskan så att han står sig.

Jag tog en snabb selfie i spegeln i morse – gravidmagen har återgått till hur jag såg ut i typ .. månad 5, tror jag :) Magen är mjuk men känns som att den dragit ihop sig lite sen igår iaf. Ska bli spännande att se hur den artar sig. Känner dock redan att jag längtar efter träning! Är svag i rygg och armar, känner hur trött jag blir redan av att bära Skorpan trots ynka 3kg. Fast det kanske är mest nervositeten av att hålla en bebis som inte ens är 24 timmar gammal :)

20140719-103554-38154256.jpg

1 Comment July 19, 2014

Richard, Rebecka och magen

20140718-002432-1472814.jpg

20140718-002631-1591503.jpg

20140718-002827-1707162.jpg

20140718-003026-1826633.jpg

Leave a Comment July 18, 2014

Crazy preggo – gravida hoppbilder!

Jag tänkte att det kunde bli kul med hoppbilder som gravid, haha, och jo, ganska lustigt blev det faktiskt! Skitsvårt att hoppa försiktigt med stor mage :D

På första bilden flög ju klänningen upp så magen syntes knappt, då försökte jag hoppa medan jag höll under den.. Gick inte heller så bra ;) Well, well, lite får man ju spexa till det när man har en bulle i ugnen. Jag får printa ut ett gäng roliga mag-bilder och sätta upp nånstans hemma så att jag kan visa Skorpan i framtiden :)

20140717-191744-69464296.jpg

20140717-191920-69560055.jpg

20140717-192109-69669810.jpg

20140717-192226-69746972.jpg

Leave a Comment July 18, 2014

Champagne-tricket fungerade nog inte

Igår kväll hade vi en myskväll med tända ljus, ananas, jordgubbar och choklad – samt en liten, liten flaska Moët & Chandon! Det sägs ju att ett glas champagne kan sätta igång förlossningen och med en vecka över tiden kände jag att det var dags att prova. Lite kontroversiellt kanske men bebisen är ju färdigutvecklad nu, jag kan inte tänka mig att en deciliter skulle kunna utgöra någon större fara i det här skedet. Så ett glas blev det, och oj vad gott :) När man varit utan alkohol i 9 månader är det helt klart rätt att börja med champagne, haha! Hade glömt hur sträv och lite beskt det är dock. Lite senare i sommar ska jag nog köpa en roséchampagne, typ en Lanson, för den är lite sötare och sååå god :)

Vi hade i alla fall en väldigt mysig stund med gott snask och prat om det kommande nya livet. Men än så länge verkar inte champagne-tricket ha fungerat. Man tycker ju att det borde ha startat inom ett dygn va?! Men oh well, om det inte hjälpte bebisen på traven så var det i alla fall himla gott avslut på en fullgången graviditet. Snaaart kommer ju ungen onekligen ut, oavsett om jag försöker påverka det eller ej :)

20140717-183524-66924906.jpg

20140717-184040-67240652.jpg

20140717-184205-67325169.jpg

20140717-184325-67405746.jpg

20140717-184424-67464197.jpg

20140717-184657-67617872.jpg

20140717-184809-67689080.jpg

Leave a Comment July 17, 2014

Vadå, jag är inte gravid?!

20140714-224750-82070283.jpg

20140714-225137-82297118.jpg

Äsch, skojade bara, jag är ju ett tält!

20140714-232924-84564431.jpg

Leave a Comment July 15, 2014

Previous page


Hej!

Hej! Jag heter Rebecka. Becka.nu handlar om mitt liv - min vardag, min man Richard och våra barn Samuel och Isabella, om hus & trädgård och tvåbarnskaoset!

Till vardags arbetar jag med kommunikation och teknologi på en global digital byrå i centrala Malmö. Tidigare bestod mitt liv även av resor till världens alla hörn, men i juli 2014 föddes unge nr 1 och i maj 2016 damp nästa mirakel ner. Så nu handlar mitt liv och bloggen mest om kidsen och vår vardag som nyblivna husägare i fina Lomma :)

Kontakta mig på becka [at] becka.nu

Sök på Becka.nu

Följ Becka.nu

bloglovin

Senaste kommentarer

Kategorier

Arkiv

RSS

Statistik

Online nu:
Idag:
Denna vecka:
Denna månad:

Länkar