Browsed by
Category: Min vardag

Promenad vid havet

Promenad vid havet

Idag har jag varit hemma och hostat. Grubblat på livet. Gjort egen granola så att hela huset luktar kanel och kardemumma. För att inte vara lika stillasittande som igår så tog jag en timmes promenad vid havet i morse. Det var rått och grått, men ändå härligt. Lomma är så vackert!

Jag har ändå känt mig lite bättre idag. Ser ljuset i tunneln! Nu hoppas jag bara på att energin verkligen ska vara tillbaka i helgen. Vi har nämligen en träningshelg bokad för första gången någonsin! Det känns ganska trist att jag kommer få uppleva den i urdålig form, trött och svag efter sjukdom. Men det är inte så mycket att göra. Vi har frågat om hotellet har reservdeltagare som står i kö som eventuellt vill ta våra platser (som vi redan betalat för), de skulle kolla, men det är inte så sannolikt.

Jag har pratat en lång stund med mamma idag. Har vridit och vänt på mina snurriga, grubblande tankar som upptagit väldigt mycket av min hjärnkapacitet på sistone. Jag tror att jag kom fram till någon form av beslut. Hmm. Livet är klurigt. Alltid bra att prata med mamma :) Nåväl. Nu är det sovdags!

13 år tillsammans!

13 år tillsammans!

Idag är den den 18 november 2019, och det är 13 år sedan jag och Richard blev tillsammans! Tänk att vi blev ihop 2006. Så många år! Det här firar vi tyvärr med att jag är ruskigt förkyld och har sprängande huvudvärk :(

Därför blir det inte mycket firande ikväll. Jag ska gå och sova snart. Och hoppas på att de senaste dagarnas ingefära, citron, vitlök, honung etc snart hjälper mig att besegra det här viruset. Förutom halsont och huvudvärk får jag den här EVIGA hostan som jag blir fullkomligt galen på. Urgh. Jag var på Vårdcentralen i morse och de sa som de alltid säger: det är bara att vila. Såvida jag inte haft hosta i flera veckor i sträck ger de inte någon receptbelagd hostmedicin heller. Det är i princip bäst att nu bara dricka honungsvatten och vänta.

Oh well. Jag hoppas att jag snart blir frisk och att livskraften återvänder. Har inte varit på gymmet på en och en halv vecka heller, bu. Idag har jag givetvis googlat på hur man ska hålla sig frisk och jag lovar och svär att jag numera ska bli extremt mycket bättre på handhygien och allt möjligt som går att göra för att undvika virus. Jag gick till Apoteket direkt efter Vårdcentralen och köpte en stor pumpflaska med handsprit och en liten reseflaska till handväskan.

För att undvika förkylningsvirus framöver ska jag:

  • Träna!!! Bästa sättet att skaffa ett starkt immunförsvar.
  • Sova 7-9 timmar per natt.
  • Tvätta händerna ofta och använda handsprit.
  • Ha handskar/vantar på i offentliga miljöer.
  • Äta mycket frukt och grönt. C-vitamin varje dag är bra.
  • Dricka mycket vätska (kokhett vatten med ingefära, honung, citron).
  • Tugga färsk vitlök – ja det är sant, det dödar bakterier.
  • Skippa värktabletter om det går. Förkylning kan faktiskt fördröjas lite av febernedsättande. Febern finns ju av en anledning. Hostan också, tyvärr. För att skiten ska komma ut!
  • Nässkölj läste jag om idag – en sån måste jag köpa!
  • Eventuellt ska jag köpa hem ett gäng naturläkemedel som Echinagard, Esberitox, ColdZyme etc som främst är förebyggande (att ta vid supertidiga symptom) och som ev. kan förkorta sjukdomsförloppet med någon dag.
  • Sen finns det säkert en del andra små knep typ gurgla äppelcidervinäger, eller saltvatten, eller acetylsalicylsyra… men det har jag inte testat (än!).

Ja.. så romantiskt detta blev. Nåja. Vi ska fira en annan dag. När jag är frisk. Nu ska jag gå och sova så att jag får många timmars sömn och kroppen får vila ordentligt!

Bloggen återuppstår!

Bloggen återuppstår!

Men HEJ! Jag har inte bloggat sedan mars 2018. Ett och ett halvt år har försvunnit i ett nafs. Småbarnslivet gjorde att jag inte orkade med bloggen, men nu känner jag nästan en liten sorg över att jag inte dokumenterat mitt liv ordentligt på så länge. Jag har verkligen saknat bloggen på sistone. Så nu återuppstår den!

Exakt i vilken form vet jag inte än. Kanske mindre fokus på barnen, kanske inte. Men mer fokus på mig själv kommer det i alla fall bli. För det är nog det jag saknat allra mest – att skriva! Att skriva ner mina tankar och funderingar. Och att dokumentera, fotografera. Men på slutet innan jag tog en paus så innehöll bloggen inte så mycket tankar, och inte heller särskilt inspirerande bilder. Det blev mer en slags pliktskyldig rapportering av vardagslivet. Det kändes inte så roligt till slut.

Men nu! Nu har jag lust att skriva igen. Jag grubblar mycket över livet just nu, jag behöver skriva av mig. Och jag har tagit fram mina kameror. Har saknat dem också!

Idag har jag varit hemma med huvudvärk och halsont. Ändå kände jag för att ta några “egobilder”. Solen sken en liten stund (kort efter att det kom hagel!) och min gamla Sony-kamera la ett mjukt filter på mitt osminkade ansikte som jag gillade.

Sen bestämde jag mig för att lägga orimligt mycket tid på att försöka få min WordPress-sajt i bättre skick. Det är inte klockrent än, men det gör inget. Ett nytt tema och alla mina gamla inlägg är kvar (såklart!). Det är ju över 9 000 blogginlägg som jag skrivit sedan augusti 2003. Just nu är de gömda (privata), men jag kommer nog successivt att publicera dem igen.

Vad jag också tänkte göra, är faktiskt att summera den försvunna tiden! Ja, kanske ett inlägg per månad eller så från april 2018 till november 2019? Jag har ju givetvis foton och en del bilder och stories från Instagram. Det vore så roligt att fylla igen hålet, på något sätt!

Bloggpaus

Bloggpaus

Hej!

Som ni antagligen redan räknat ut så tar jag en bloggpaus på obestämd tid. Jag har bloggat på Becka.nu i 15 år, det har varit jätteroligt och nästan som ett beroende att uppdatera varje dag. Men nu med två små barn har jag helt enkelt inte så mycket lust eller energi till att skriva om mitt liv. Istället fixar jag i trädgården, umgås med familjen eller ser på Game of Thrones :)

Ni får väl titta in nån gång ibland och se om det händer något här. Kanske att jag får mer lust när jag har semester efter midsommar?

Vi hörs!

Påskafton 2018

Påskafton 2018

Morgonen började med att barnen tittade på allt pynt, sen åt vi finfrukost med nybakade bullar och perfekt kokta ägg. Medan Richard lekte med barnen i lekrummet smet jag ut och gömde påskägg under snödropparna i trädgården. För att det skulle bli lite roligare satte jag ut Samuels och Isabellas gosedjurskaniner också, med gult snöre runt halsen. “Nämen titta! Påskharen har varit här!! Och han har bett era kaniner att vakta äggen..” :-D Sen smaskades det en lång stund. Båda fick varsin chokladkanin (en sån som är tom inuti). Det var nog Isabellas första godis? Ack ja, svårt att hålla undan saker för barn nr 2. Men sen fick Isabella russin, bokstavskex, bananchips och två “smarties”. Samuel fick också russin och kex men även ett par chokladägg, som han var mycket, mycket glad över :)

Efter lunch hann jag duscha och duka och pynta lite till innan min mamma och pappa kom hem till oss. Mina syskon hade andra planer så det blev alltså en ganska liten samling på påskafton i år. Lite synd såklart men också rätt skönt. Barnen får ha sin mormor och morfar

Några foton blev det från dagen, dock flest på barnen såklart. Så jag fick kompensera med lite selfies ;)

Påskpyntat

Påskpyntat

Nu är det alldeles snart påskafton! Denna långfredag har jag slitit i hemmet. Richard tog ungarna till farmor på Österlen och jag var hemma och storstädade. Jag har dammsugit, städat lekrummet, sopat entrén, städat badrummen, torkat speglar och våttorkat golv i kök, vardagsrum, badrummen och hallen.. puh.

Sen efter att barnen somnat har jag pyntat! Massor pynt :) Färgglada fjädrar och ägg och annat kul. Jag är lite ute i sista sekunden.. jag har inte hunnit fundera på eller planera påsken på riktigt. Har haft fullt upp med “pitcher” på jobbet och stressat. Meeen nu är vi lediga! Och efter ett par timmars fixande nu på kvällen, så nu börjar det faktiskt se riktigt påskigt ut här hemma.

Jag har privatiserat 15 år av bloggande

Jag har privatiserat 15 år av bloggande

Hej!

Idag bestämde jag mig för att göra alla gamla blogginlägg från 2003 och fram till 2018 privata. Det vill säga, det är bara jag, som inloggad i WordPress, som kan se och läsa dem. Publikt sett finns de inte kvar på Becka.nu. Jag skulle givetvis aldrig slänga dem, det är 9641 inlägg från mitt liv! Tänk att jag har digitala “dagboksanteckningar” kvar från nästan 15 år tillbaka. Det är allt från tonårsaktiga humörssvängande långa funderingar, till bilder och texter om tidigare pojkvän, till mina första studier efter gymnasiet, till mängder med resor, fester, jobb- och karriärångest, massor egobilder, matbilder och annat trams, sen all kärlek till Richard, allt vi gjort, när vi bott utomlands, våra resor och sen bröllop, graviditet, förlossning, barn, och efter det mest barn, barn, barn.. och hus. Det känns en aning bisarrt faktiskt :)

Så varför gör jag det här nu? Jag har känt ett mindre sug efter att blogga. Framför allt har jag börjat känna att jag knappt bloggar, jag har mest bara lagt upp foton från mitt liv, främst på våra barn. Och när jag nu kikar i min mobil så är det nästan bara foto efter foto efter foto på ungarna. Egobilderna på mig själv lyser med sin frånvaro. Majoriteten av foton där jag faktiskt syns är jag osminkad med ostylat hår och sunkiga kläder. Bloggen har den senaste tiden i princip inte handlat om mig, det har mer varit som någon slags rapportering av familjelivet. Varför ska “hela världen” kunna se och läsa om mig och vad jag gjorde för 10-15 år sedan? Inte ens vad jag skrev om för ett år sedan känns relevant för någon annan att kunna ta del av, förutom jag själv och närmaste familjen. Och för de som verkligen vill kunna gå tillbaka i arkivet så finns möjligheten som inloggad. Men att ha allt publik känner jag inget behov av längre. Det känns tvärtemot väldigt skönt att plötsligt bli mer anonym igen!

Och jag känner att jag faktiskt inte vill visa upp barnen lika mycket i bloggen längre. Samuel fyller 4 år i sommar och börjar prata och förstå sin omvärld. Jag vill fortfarande kunna göra inlägg med bilder på dem, men då kommer jag att göra det privat. Inlägg som jag skriver publikt kommer antagligen att fokusera på mig själv, mina tankar, vad jag gör eller vill göra. Men förhoppningsvis mindre på mina barn, hur de ser ut och vad de gör. Just nu vet jag inte vad jag egentligen vill blogga om, hur ofta, eller vad Becka.nu kommer att fylla för funktion framöver.. Men på något sätt lever sajten vidare, även om jag gjort de senaste åren “hemliga” :)

Kanske kommer jag till och med ta inspiration från “mitt tidigare liv”. Nu när jag har suttit och gjort inläggen privata har jag såklart ramlat in på några inlägg här och där och läst tankar från 2005, 2007, 2010 osv.. Och livet innan barn VAR ju något helt annat. Jag tjatade mycket om att jag ville vara mer kreativ. Kanske kan jag hitta nya former för kreativitet nu när jag i alla fall har kommit en liten bit förbi småbarnskaoset (ok, det är fortfarande kaos, men Isabella fyller ju 2 år i maj och det märks att det i alla fall går att få LITE mer egentid och lugn och ro numera!). Kanske kan jag hitta en ny glädje för att blogga, eller dela med mig av mina tankar, eller rent av börja ta egobilder igen?! Jag vet inte riktigt. Men det känns bra med någon form av nystart och en “clean slate”.

Så, hallå hallå, tomma bloggen. Vi får se vad som händer här under 2018 :)

 

P.S Jag är väl medveten om att det innehåll som varit publicerat tidigare inte har försvunnit från Internets historik, det har jag inget problem med :) Men vad som finns här på min egen domän, Becka.nu, styr jag över själv.

1 mars!

1 mars!

She’s alive..! Ja. Det var verkligen inte planerat att jag skulle ta en bloggpaus, att hela februari 2018 skulle bli dödstyst. Och inte har det hänt något heller. Något särskilt alltså. Jag känner nog bara att jag inte har något att dela med mig av just nu. Eller bara över huvudtaget att jag inte vill dela med mig, kanske?

För visst händer det en massa saker hela tiden även i dessa gråa iskalla vintertider. Det är barnkalas, jobbgrejer, kräksjuka (!). Men i livet med småbarn känner jag mer och mer behov av att vara närvarande. Vara med dem, fokusera på deras utveckling. Och det känns inte som rätt fokus för bloggen. Jag är trött på mobilen också. Tappar lätt koncentrationen pga den, borde nog slänga en del sociala medier-appar.. men nåväl. Bloggen. Kanske återfår jag inspiration om jag nischar mig mer? Alltså jag skriver ju bara för min egen skull, men uppenbarligen är jag inte så sugen på att vardagsblogga just nu.

Ok, nu dödstrött. Men alive :)