Hejdå fransförlängning. Hej fransfärgning.
Under ganska lång tid hade jag ögonfransförlängning. Jag ska medge att jag älskar att ha det. Att vakna på morgonen och känna mig snygg och fixad direkt och knappt behöva sminka mig alls. Men i våras tog jag en paus, och var utan under sommaren. Det var skönt att vara “au naturel” och kunna gnugga mig i ögonen utan att tänka mig för. Sedan började jag på nytt jobb och ville optimera morgnarna och vara lite extra fin. Så jag skaffade nya. Och det blev faktiskt för mycket! De var för böjda och för maffiga. Det var inte “singelfransar” som jag brukar ha, utan “volym”. Och det blev för glammigt, det kändes inte riktigt som jag. Det var jättesnyggt på ett sätt, men jag kände mig… lite överdriven? :)
Kanske syns det mer på dessa foton nedan?
Hur som helst. Jag bestämde mig i alla fall för att inte gå tillbaka och göra om dem igen, utan bara låta dem växa bort. Nu har jag varit helt utan i någon vecka, och fransarna har såklart känts ovanligt ljusa. Korta också, men allra mest bleka och osynliga. Så jag gick och färgade dem svarta (samt gjorde ögonbrynen mörkbruna). Det blev fint, jag går till en väldigt duktig hudterapeut i Lomma som gör det väldigt bra.
Men. Nu när jag tittar på den här jämförelsebilden.. så tycker jag att jag ser så mjuk och fin ut på “före”-bilden?! :) En tanke som flög igenom huvudet var “ja man ser ju verkligen hur mina naturliga färger passar ihop!”. Håret (utväxten), ögonbrynen, fransarna. Allt i ungefär samma nyans.
Det är faktiskt en rätt märklig värld vi lever i, med de ideal som råder idag. Well. Det fanns ingen sensmoral i det här inlägget. Mest ett konstaterande, att jag är snygg och tjusig i långa svarta fransar. Och att jag är söt och vacker i bleka också. Jag kommer säkert skaffa förlängning igen, men inte just nu. Det är inte direkt ekonomiskt att betala 550 kr för påfyllning var tredje vecka.. Istället blir det en färgning någon gång då och då, när jag känner mig alltför blek och urvattnad.
